senast:  
”Jag älskar dig också pappa, men jag måste verkligen gå nu.” Jag lutade mig över växelspaken och kramade om honom hårt. Riktigt hårt. 
”Jag älskar dig Celine, gör inget dumt nu bara. Ha det bra hos mamma nu, vi hörs.” Han vacklade på rösten. Vi hade aldrig varit ifrån varandra mer än en helg, så det här skulle bli en stor prövning. 
Jag hoppade ur bilen och öppnade bagageluckan. Med ett lätt ryck drog jag ut resväskan och började rulla mot ingången. Jag kollade över axeln och såg pappa vinka, och jag vinkade tillbaka. 

~
(fortfarande celine's perspektiv)
Jag började fumla i min axelväska efter tågbiljetten och efter några minuters orolighet över att jag inte hade biljetten, hittade jag den längst ner i väskan. Jag sprang mot tågtabellskylten och började leta efter mitt tåg.
”Malmö – Stockholm…” började jag mumla tyst för mig själv. Där var det. Perrong 3. Med stora kliv gick jag snabbt mot perrong 3, och möttes av en proppfull perrong. Som tur var hade tåget kommit in, så jag behövde inte spendera tid på den fulla perrongen. Med armbågarna knuffade jag undan massor av tjejer såg ut att vara i min ålder för att komma till vagn fem. Varför var det så mycket folk här? Var tågstationen det nya hippa stället att hänga på? Jag småskrattade åt tanken. Knappast. Vid vagn fem fick jag använda mina armbågar extra mycket för att komma upp på tågets lilla trappa upp. Vilken plats hade jag nu igen?!? Frågade jag mig själv. Med flinka fingrar plockade jag upp biljetten och mumlade lågt för mig själv. Vagn fem, plats sjutton.
Jag lade resväskan i en väskhylla bredvid toaletten och började gå framåt samtidigt som jag hållde utkik efter min plats. 2, 3, 4. Jag skippade några nummer och gick lite snabbare framåt. 14, 15, 16, och tillslut 17. Jag möttes av ett bord för fyra, och tre av platserna var redan upptagna.
”Eh, jag ska sitta längst in, enligt biljetten… Så om jag kan…” Jag vet inte varför, men jag visade upp biljetten. Idiot. Varför gjorde jag det?
Han som satt längst ut ställde sig upp och drog en hand igenom håret.
”Ah, visst, gå in du.” Han gjorde en gest åt mig att gå in, och jag tassade lydigt in.
Jag sjönk ner i stolen. Efter några sekunder plockade upp mina hörlurar och pluggade in de i min mobil.
Det knackade vilt på rutan och jag kunde inte låta bli att kolla ut. En skylt som två tjejer höll i fångade min uppmärksamhet. Det stod the fooo på skylten. Vad i helskotta? Var de här? Härligt.  Med ena handen skymde jag mobilskärmen, för att kunna se bättre, och satte på min nuvarande favoritlåt, wake me up med avicii. Egentligen hade jag så låg ljusstyrka så att jag knappt såg något på skärmen, men jag ville verkligen spara batteri. Jag kollade upp mot personerna framför mig och mötte två stirrande blickar. Med min högra hand drog jag ut en av hörlurarna.
”Vad?” frågade jag förvånat. Han till vänster var ganska söt. Han hade gul snapback och en vit t-shirt med ett tryck på. Jag kände igen honom, det var jag säker på, men jag kommer inte ihåg varifrån. Min blick gled åt höger och våra blickar möttes. Han kollade generat bort, och jag sänkte min blick. Honom kände jag definitivt igen, nästan alla i skolan pratade om honom. Jag tror hans namn var Oscar och han var med i the Fooo. Suck. Och jag skulle få tillbringa hela sju timmar med de i ett tåg. Kunde det bli sämre?
”Så… Vet du vilka vi är?” Han i gul keps hade precis brutit tystnaden jag hade hoppats skulle vara föralltid. Jag suckade.
”The Fooo, alla snackar om er. Dessutom har ni ju säkert hundratals fans där ute.”